översyn
Tvivels utan är det så, att varje fråga, på vilken vi ges ett svar, tenderar det att föda nya frågor. Att jag lyckats skapa en bild och ge liv åt den karaktär, vars yttre drag och grundläggande karaktäristik till för några timmar sedan var mig fullständigt obekant, betyder på intet sätt att jag nu kan luta mig tillbaka. Jag har nu att finna svar på frågan när, eller kanske rentav huruvida, jag ska föra denna bild till historien. Kan det till äventyrs vara så att jag redan försuttit min möjlighet att övertyga läsaren om den bild av berättarjaget som nu vuxit sig tydlig för mig, att läsaren redan kallat honom till liv och därför ej längre är mottaglig för vad författaren har att förtälja? Hur det än förhåller sig så återstår mig möjligheten att ge läsaren del i det privilegium som oftast är enkom upphovsmannen förlänat. Att helt enkelt låta berättarjagets apparition och karaktäristik förbli likt blanka blad och på så vis ge läsaren möjlighet ta aktiv del i formandet av dessa min karaktärs yttre och inre manifestationer.
Måhända valde jag, då jag grep mig an uppgiften att ge liv åt den mannen - vars livshistoria för övrigt synes mig betydligt mer klar - en alltför enkel väg. Jag lät honom helt enkelt låna mitt eget yttre. Då denne man, av nödtvång för historien, dock måste befinnas vara ett trettiotal år äldre än sin upphovsman - d.v.s. jag - har jag tvingats söka se mig själv så som jag kan komma att gestalta mig vid denna punkt i livet, något som inte med lätthet låter sig göras.
Att jag härvidlag, vid tillskapandet av dessa båda för historien viktiga karaktärer, valt mig själv som utgångspunkt, är något som på samma gång både roar och skrämmer. Dock föreställer jag mig att det nu, då dessa båda karaktäerer hunnit bli en del av mitt medvetande, och jag av deras - vore förenat med enorma svårigheter att omskapa dem. Att korrigera en text är givetvis möjligt, men att omskapa den bild vilken redan vuxit sig tydlig i mitt inre?....
Förmodligen kommer det jag nu har för avsikt att bekänna, uppfattas som ett tecken på en begynnande sinnesförvirring. Min förhoppning är ändock den att jag bland de boksynta, bland dem vilka begåvats med en mottaglighet för litteraturens suggestionskraft, skall finna ett visst mått av förståelse.
I detta nu finns två tedrickande individer i detta rum: Jag själv invid mitt skrivbord, där min huvudkaraktär till för några ögonblick sedan befann sig, samt denne karaktär, vilken nu förpassat sig till en av mina två läsfåtöljer. Jag själv författandes denna dagbok, med en kopp rykande hett te till höger om mig. Min karaktär, med en likadan kopp te placerad på ett nattduksbord, nu på god väg att, såsom jag med min penna förpliktigat honom, falla i morfei armar.
Möjligen var det ett misstag att låta honom bosätta sig i min våning. Han är ständigt närvarande i mitt medvetande och så att säga blivit en del av mig, varför icke ävenledes låta honom ta del av min gästfrihet? Han lär hur som helst inte giva mig någon som helst ro före det att jag avslutat den historia jag nu föresatt mig att berätta.
Det ovanbemälda bör dock icke uppfattas som att denne, min skapelse, nu tagit över mitt liv. Det är fortfarande så att jag är den som dikterar villkoren för denna samvaro. Jag styr med pennan över hans liv och då jag denna natt lämnar honom är det med vetskapen om att han ännu svävar i ovisshet om det sällsamma drama jag har för avsikt att låta honom bli en del av.
Måhända valde jag, då jag grep mig an uppgiften att ge liv åt den mannen - vars livshistoria för övrigt synes mig betydligt mer klar - en alltför enkel väg. Jag lät honom helt enkelt låna mitt eget yttre. Då denne man, av nödtvång för historien, dock måste befinnas vara ett trettiotal år äldre än sin upphovsman - d.v.s. jag - har jag tvingats söka se mig själv så som jag kan komma att gestalta mig vid denna punkt i livet, något som inte med lätthet låter sig göras.
Att jag härvidlag, vid tillskapandet av dessa båda för historien viktiga karaktärer, valt mig själv som utgångspunkt, är något som på samma gång både roar och skrämmer. Dock föreställer jag mig att det nu, då dessa båda karaktäerer hunnit bli en del av mitt medvetande, och jag av deras - vore förenat med enorma svårigheter att omskapa dem. Att korrigera en text är givetvis möjligt, men att omskapa den bild vilken redan vuxit sig tydlig i mitt inre?....
Förmodligen kommer det jag nu har för avsikt att bekänna, uppfattas som ett tecken på en begynnande sinnesförvirring. Min förhoppning är ändock den att jag bland de boksynta, bland dem vilka begåvats med en mottaglighet för litteraturens suggestionskraft, skall finna ett visst mått av förståelse.
I detta nu finns två tedrickande individer i detta rum: Jag själv invid mitt skrivbord, där min huvudkaraktär till för några ögonblick sedan befann sig, samt denne karaktär, vilken nu förpassat sig till en av mina två läsfåtöljer. Jag själv författandes denna dagbok, med en kopp rykande hett te till höger om mig. Min karaktär, med en likadan kopp te placerad på ett nattduksbord, nu på god väg att, såsom jag med min penna förpliktigat honom, falla i morfei armar.
Möjligen var det ett misstag att låta honom bosätta sig i min våning. Han är ständigt närvarande i mitt medvetande och så att säga blivit en del av mig, varför icke ävenledes låta honom ta del av min gästfrihet? Han lär hur som helst inte giva mig någon som helst ro före det att jag avslutat den historia jag nu föresatt mig att berätta.
Det ovanbemälda bör dock icke uppfattas som att denne, min skapelse, nu tagit över mitt liv. Det är fortfarande så att jag är den som dikterar villkoren för denna samvaro. Jag styr med pennan över hans liv och då jag denna natt lämnar honom är det med vetskapen om att han ännu svävar i ovisshet om det sällsamma drama jag har för avsikt att låta honom bli en del av.
Kommentarer
Trackback